Vita tornets hemlighet, Ivar Ahlstedt, 1958, Åhlén & Åkerlund. (Även
utgiven 1968 med nytt omslag på Bonniers)


Vita tornets hemlighet är den andra boken om Sigge Flod & Co. Sigge
arbetar här extra i handelsboden i Tiarum mellan Eriksvik (Västervik)
och Ålderby (Gamleby). I närheten finns ett mystiskt slott och ett
ännu mera mystiskt vitt torn utan fönster och dörrar, men med en
orientalisk kupol längst upp. En gång i tiden lär man ha stängt in
häxor där och det ryktas om att det spökar. Även Sigge upplever
konstiga saker när han cyklar förbi. Och är det inte något skumt med
Stummen - den dövstumme slottsförvaltaren? Sigge kan förstås inte
låta bli att försöka ta sig in i tornet, vilket efter några spännande
episoder med tjejkompisen Sissan, leder till att mysteriet löses.

Men parallellt med denna berättelse löper en inbrottshistoria. Några
har nämligen brutit sig in i affären och stulit kassaskåpet. Kan det
vara de två motorcykelkillarna? Sigge försöker lösa även detta fall.
På slutet medverkar även Sigges kompis Röret och hunden Knatten.

Detta är en charmig pojkbok med en hel del spänning. Som vanligt får
vi ta del av Sigges små funderingar om tillvaron, vilket ger boken
det där lilla extra. Och det behövs. Själva intrigen känns nämligen
inte riktigt genomarbetad den här gången. Historien om tornet och
inbrottsfallet är två parallella berättelser utan något egentligt
samband. Det hade varit bättre att göra mer av det vita tornet, men
det mysteriet löses alldeles för tidigt i boken, varpå
inbrottshistorien tar vid. Det är också synd att Röret kommer in så
sent i handlingen. Sigges och Rörets dialoger brukar nämligen vara
nöjsamma att ta del av. Sissan kan bara till viss del fylla
tomrummet.

Bokens behållning är den första halvan och den suggestiva spänning
som byggs upp kring det vita tornet. Som kuriosa kan tilläggas att
Ivar Ahlstedt samma år kom med den inte allt för lyckade boken
Fotbollsmysteriet i serien om Tvillingdetektiverna. 1958 må ha varit
ett bra år för svenska landslaget i fotboll, men inte för herr
Ahlstedt.

Jonny

Tillbaka till recensionerna