Lille Pip som skattsökare, Sid Roland, B.
Wahlströms barnböcker, 1954, recension av Marcus
Har satt framtänderna i en bok
om ett gnagargäng, nämligen "Lille Pip som Skattsökare" av Sid Roland
(pseud. S.R.R.). Boken gavs ut 1954 i serien Wahlströms Barnböcker.
En liten
resumé
Bröderna Pip och Filip ger sig ut på skattjakt med kompisen Snoppan efter att
ha läst en spännande följetong om sjörövare i tidningen. På vägen stöter de på
två plågoandar från skolan som hemskt gärna vill följa med och leta skatter. På
villkoret att de får göra allt grävande och bära all utrustning får de följa
med. Efter att ha tjuvlyssnat på ett samtal mellan en kråkfru och en skatfru
vet de var de ska börja leta, nämligen på Spökön.
Mycket riktigt, efter en del äventyr hittar de en skattkista, men de båda
plågoandarna sticker i ett obevakat ögonblick i väg med både skatt och båt och
de tre mössen blir ensamma kvar på Spökön.
Mössen får slutligen hjälp iland och då har de hittat ännu en skatt, medan
däremot den först hittade skattkistan visar sig innehålla något helt annat än
vad man förväntar sig av en skattkista, nämligen skolans alla böcker, pennor
och annan utrustning som några elever stulit och grävt ner för att skolan ska
stängas tills man hittat nya böcker. Hursomhelst får de båda plågoandarna
skulden för denna stöld, trots att de varit med och hittat den, medan de tre
mössen blir hjältar när de visar den skatt som de hittat.
Omdöme och
kommentarer
Boken är rätt och slätt en barnbok i litet lagom trevlig och spännande barnboksanda.
Personligen tycker jag inte den ger mig så mycket, men jag tillhör ju å andra
sidan inte målgruppen. Vad jag kan ha synpunkter på är dock den märkliga
upplösningen när två personer som i vanliga fall är kända för att ställa till
med otyg och bus får skulden för någonting som andra personer har gjort utan
att de blir rentvådda i boken. Ett inte alltför ovanligt scenario från den
svenska skolan är jag rädd dock.
Andra minnen från en svunnen tid (hoppas jag) som kommer fram i boken är att de
två plågoandarna blir jagade av sina fäder och en granne med käpp, rotting och
en kvast. Det antyds även att lärarinnan har en viss vana att använda pekpinnen
till annat än att peka med.
Slutomdömet blir att "Lille Pip som skattsökare" är en ganska ordinär
barnbok och inget som ger något bestående intryck. Ganska trevlig och lite
lagom spännande, men ska jag själv läsa en barnbok av Rommerud så får det nog
bli en om Mäster- och Privatdetektiverna Humpe och Stumpe.
Marcus