Lille Pip som skattsökare, Sid Roland, B. Wahlströms barnböcker, 1954, recension av Marcus

Har satt framtänderna i en bok om ett gnagargäng, nämligen "Lille Pip som Skattsökare" av Sid Roland (pseud. S.R.R.). Boken gavs ut 1954 i serien Wahlströms Barnböcker.

En liten resumé

Bröderna Pip och Filip ger sig ut på skattjakt med kompisen Snoppan efter att ha läst en spännande följetong om sjörövare i tidningen. På vägen stöter de på två plågoandar från skolan som hemskt gärna vill följa med och leta skatter. På villkoret att de får göra allt grävande och bära all utrustning får de följa med. Efter att ha tjuvlyssnat på ett samtal mellan en kråkfru och en skatfru vet de var de ska börja leta, nämligen på Spökön.
Mycket riktigt, efter en del äventyr hittar de en skattkista, men de båda plågoandarna sticker i ett obevakat ögonblick i väg med både skatt och båt och de tre mössen blir ensamma kvar på Spökön.
Mössen får slutligen hjälp iland och då har de hittat ännu en skatt, medan däremot den först hittade skattkistan visar sig innehålla något helt annat än vad man förväntar sig av en skattkista, nämligen skolans alla böcker, pennor och annan utrustning som några elever stulit och grävt ner för att skolan ska stängas tills man hittat nya böcker. Hursomhelst får de båda plågoandarna skulden för denna stöld, trots att de varit med och hittat den, medan de tre mössen blir hjältar när de visar den skatt som de hittat.

Omdöme och kommentarer

Boken är rätt och slätt en barnbok i litet lagom trevlig och spännande barnboksanda. Personligen tycker jag inte den ger mig så mycket, men jag tillhör ju å andra sidan inte målgruppen. Vad jag kan ha synpunkter på är dock den märkliga upplösningen när två personer som i vanliga fall är kända för att ställa till med otyg och bus får skulden för någonting som andra personer har gjort utan att de blir rentvådda i boken. Ett inte alltför ovanligt scenario från den svenska skolan är jag rädd dock.
Andra minnen från en svunnen tid (hoppas jag) som kommer fram i boken är att de två plågoandarna blir jagade av sina fäder och en granne med käpp, rotting och en kvast. Det antyds även att lärarinnan har en viss vana att använda pekpinnen till annat än att peka med.
Slutomdömet blir att "Lille Pip som skattsökare" är en ganska ordinär barnbok och inget som ger något bestående intryck. Ganska trevlig och lite lagom spännande, men ska jag själv läsa en barnbok av Rommerud så får det nog bli en om Mäster- och Privatdetektiverna Humpe och Stumpe.

Marcus

 

Tillbaka till recensionerna