Spökskeppet - Mårten Sandén - 2003 - Rabén & Sjögren

spokskeppetpetrini.jpg

Omslag av Jonas Burman


Att äventyrsböcker inte är liktydigt med dålig kvalité har Mårten Sandén
redan bevisat i de tidigare böckerna om tvillingarna Peter och Petra Petrini
och deras vän Lucy.

Litteraturkritiker har inte alltid insett det och gör ofta skäl för namnet - genuina gnällspikar som sällan
uppvisar någon förståelse för den enkla mysterieboken, än mindre visar respekt
för barns smak. Den bakomliggande orsaken torde vara en diffus åsikt att
endast det svåra och djupa är gott nog även för barn. Dessvärre saknas ofta
insikten att barn ibland bara behöver få koppla av med en äventyrsbok. Barn
struntar som väl är i litteraturkritiker.

I denna den femte boken i serien är det påsklov och familjen Petrini befinner
sig i en stuga vid skånska Österlen. I trakten berättas fortfarande gamla
kusliga historier om vrakplundrare som med hjälp av eldar lockade till sig
fartyg för att sedan mörda besättningarna och ta hand om fartygslasterna.

Plötsligt en dag får tvillingarna och Lucy se en mystisk man vid stranden
som beter sig mycket underligt. Han täcker över något som verkar vara en
släckt eld? Finns det fortfarande vrakplundrare i trakten eller är det något annat skumt
som pågår? När de sedan träffar en försupen luffare som berättar att han
har sett likkistor och de dödas vålnader, ja då vet de inte vad de skall
tro. Hur som helst har de hamnat i ett nytt mysterium som måste lösas. Som
vanligt innebär det spännande spaningar i gamla trädgårdar och hus, förunderliga
misstänkta och kusliga ögonblick för de unga detektiverna.

Petrinideckarna måste i och med femte boken räknas som en långserie. Risken
med sådana är att författaren bränner sitt bästa krut i de två tre första
böckerna, varpå slentrian och upprepningar tar över. Mårten Sandén håller
dock stilen även i denna bok. Kanske för att han tycker det är så roligt
att skriva deckare som är just deckare.

Vanligtvis brukar handlingen utspela sig i Lund. Här skapas variation genom
att förlägga handlingen till Österlen, vilket framstår som lyckat. Bokens
handling och Österlensatmosfären passar nämligen perfekt ihop. Och genom
att knyta an till gamla berättelser om vrakplundrare kryddas berättelsen
på ett sätt som fascinerar.

Om författaren i tidigare böcker har förvaltat och utvecklat arvet efter
Tvillingdetektiverna, Tre deckare och Mästerdetektiven Blomqvist, så påminner
denna mer om Enid Blytons böcker om Femgänget. Här finns det visserligen
ingen dimmig hed, men däremot ett väl så kusligt Österlen. Här äts inga engelska
pajer, men väl andra välsmakande rätter.

Bokens intrig överträffar dock det mesta Enid Blyton skrev även om den kanske
inte riktigt når upp till klurigheten i ett par av de äldre böckerna i serien.
Bokens stora behållning är atmosfären och att den helt enkelt är spännande.
Skurkarna är liksom i tidigare böcker suveränt återgivna, liksom den medverkande
luffaren.

Spökskeppet passar perfekt som sommarlovsläsning eller under en filt i det
kommande höstmörkret när läxorna är gjorda.

Jonny

 

Tillbaka till Petrinideckarna