Midnattsstjärnan - Mårten Sandén - 2006 - Rabén & Sjögren

 

 

image003.jpg

Omslag av Jonas Burman

 

Vi har nu kommit till den åttonde boken där tvillingarna Peter och Petra Petrini och deras kompis Lucy, försöker lösa något knivigt mysterium. Lucy är förresten inte bara Peters kompis längre. Det tog sin tid, och frågan man ställer sig efter att ha läst denna bok, är om han inte redan håller på att schabbla bort det han vunnit. Läs boken så får du se om du håller med mig. Lucy bör nog hålla ett extra öga på Peter och se vem som får hans öron att skifta starkast i rött.

Kanske bör man inte börja en recension med att ta upp vad som i en deckare är ett sidospår. Men Peters och Lucys relation har varit en röd tråd som vi kunnat följa i alla böckerna, och Mårten Sandén verkar ha större ambitioner än att bara skriva en deckare. Han åsyftar tveklöst att gestalta en helhet av både spänning, humor, kärlek och vardagssituationer som man kan känna igen sig i.

 

 Efter förra äventyret som utspelade sig i Stockholm återvänder författaren till hemstaden Lund. Med imponerande detaljrikedom skildras staden strax före jul, vilket förstås är en särskild fröjd för den som har erfarenheter av stadens särpräglade atmosfär. Och på något underligt sätt skapas det julkänsla av Skånes vanligtvis så gråtrista och snöfattiga landskap, även om Lund förvisso är en oas i öknen som ibland faktiskt har snö. Till en början får vi ta del av två berättelser som löper parallellt, en om en mystisk tomte och en stulen walkie-talkie, och en om en teateruppsättning där skolbarnen arbetar med den berömde skådespelaren Sebastian Belbo. Att historierna hör ihop kan man kanske gissa, men eftersom det dröjer innan vi får veta på vilket sätt, så hålls intresset vid liv. Givetvis kan inte de tre kamraterna låta bli att följa upp spåret med den mystiska tomten och walkie-talkien, vilket leder dem till en besynnerlig skrotfirma. Det avsnitt som skildrar tilldragelserna där är tveklöst bokens höjdpunkt, skrivet på ett sätt som gör det möjligt att verkligen leva sig in i både händelserna och den atmosfär som kan finnas i sådana affärer. Särskilt skrotfirmans innehavare skildras träffsäkert.

 

Midnattsstjärnan avviker onekligen något från de tidigare böckerna i serien. Den spännande intrigen är inte lika framträdande och hade förmodligen fått plats på 50 sidor. Den som bara är ute efter spänning torde beklaga att det dröjer bortåt 150 sidor innan det blir riktigt rafflande. I det avseendet behöver författaren en lång startsträcka. Ibland kan dialogerna ha en tendens att ta överhanden så att tempot dras ned.

 

Men nu är det ju en gång för alla så, att en Petrinideckare inte enbart består av spänning, utan också till stor del präglas av en särpräglad varm humor och karaktärsfördjupning som inte är så vanligt i denna typ av böcker. Mitt intryck är att författaren, med humorns hjälp, i denna bok har låtit oss få ta del av huvudpersonernas vardagsliv och karaktärsdaning i högre utsträckning än tidigare. Därför blir det en hel del dialog, cafébesök, scener från teatern och inte minst funderingar från Peter.

 

Det som slår mig är att barnen på sin fritid ägnar sig åt konkreta ting som teater. Några förslöade Internetkufar möter vi inte här, även om de förstås nyttjar Internet klokt i sina spaningsarbeten.

 

Som vanligt har författaren lyckats perfekt i sin beskrivning av några av bifigurerna. Läs själva om Trötter, så förstår ni säkert vad jag menar. Det är även noggrannheten med sådana figurer som gör en Petrinideckare till något utöver det vanliga.

 

Som helhet är Midnattsstjärnan en fin bok i serien. Intrigen är kanske inte riktigt lika genialt utmejslad som i mästerverk som Gengångaren, Skatan eller Tvillingarna, men boken har andra kvaliteter som gör att den ändå kan rekommenderas å det varmaste. Det gäller bara att ha lite tålamod så ordnar det sig.

 

 

Jonny Nilsson

 

Tillbaka till Petrinideckarna