Humpe och Stumpe och Sputt-Nicke, Sven Rud, B. Wahlströms barnböcker, 1959, recension av Marcus.

 

Jag har läst Humpe och Stumpe och Sputt-Nicke av Sven Rud (pseud. S.R.R.). Boken gavs ut 1959 i serien Wahlströms Barnböcker. Det är en riktigt trevlig bok och framför allt har den komiska kvaliteter som gör att man även som s k vuxen kan ha en trevlig läsestund.

Som tidsdokument märks t ex Sputt-Nicken, som i detta fall är en konformad flygande matta och alltså är misstänkt lik en annan flygande farkost som borde varit ganska aktuell när boken skrevs. Sputt-Nicke framförs av ett par figurer med akvarieskålar över huvudena. Humpe och Stumpe konstaterar att det även i dessa fiskskålar finns fiskar, nämligen fula fiskar. Man märker också att det politiskt korrekta inte hade så stor betydelse i slutet av femtiotalet eller man kanske hade en annan definition då (vid närmare eftertanke röstar jag på det senare alternativet). Hursomhelst, i början av boken får nämligen Humpe och Stumpe besök av "två halvnakna negrer med spjut i händerna och snö mellan tårna". Vem hade vågat skriva något sådant idag? Tiderna förändras onekligen och det är bl a denna typ av beskrivningar och ordval som gör texten intressant som tidsdokument.

Och så en liten resumé

Firma AB Björntjänst med mäster- och privatdetektiverna Humpe och Stumpe i spetsen, springpojken Skinnstrumpa, huskrokodilen Bimbo och den flygande mattan Matta Enok sitter insnöade i sitt hus i Björnboda, men får besök av ovan nämnda negrer med de osannolika namnen Algot Höger och Algot Vänster. De har med sig en inbjudan till sultanen av Dromedarien, ett fjärran land i Orienten. Resan företas givetvis på en av sultanens lyx-flygande mattor med bl a kylskåp och TV. Innan sällskapet når fram till Dromedarien kapas man av Sputt-Nicke som framförs av två för AB Björntjänst kända bovar. De förs till Dadelarien och fursten Timburtius som är i luven på sultanen av Dromedarien pga ett påstått fusk i kortspelet Rödskägg. Efter diverse äventyr reder slutligen mäster- och privatdetektiverna upp det hela och de båda kortspelarna blir återigen bästa vänner.

Omdöme och kommentar

Att leta efter något djupare budskap i denna bok är väl kanske lite överkurs. Möjligen kan man dra vissa slutsatser om att allt är inte vad det kan verka vid en första anblick och att man bör undersöka sina farhågor riktigt ordentligt innan man beskyller någon för något, t ex fusk i kortspel. Vad som däremot jag uppskattar riktigt mycket är de "tunga" (fast lättlästa) meningarna. T ex envisas Rud med att använda det något omständliga epitetet "mäster- och privatdetektiver" varje gång han nämner AB Björntjänst eller Humpe och Stumpe. Boven Buster presenterar sig vidare som Timburtius den trettifjärdes förste chefsraketsflygare. Den som ändå hade en sådan titel!

Bokens stora behållning är alltså de komiska aspekterna, för i ärlighetens namn så är väl inte själva historien så värst givande. Men en stunds avkoppling kan den ändå erbjuda. Humorn är lika varm som i Tvillingdeckarböckerna, om än på en något fånigare nivå, men det är ju trots allt en barnbok (och en riktigt rolig sådan).

 

Marcus