Gömstället - Mårten Sandén - 1999 - Rabén & Sjögren

gomstalletomslag.gif

Omslag av Jonas Burman

Gömstället är något så ovanligt som en svensk barndeckare. Den handlar om tvillingarna Peter och Petra Petrini i Lund. Med sina föräldrar och syskon har de bosatt sig i Sverige efter en tid i New York. De tolvåriga syskonen har en passion för detektivarbete, särskilt skuggning av mystiska personer.

I den här boken får de se hur en man med vinterrock och mörka glasögon vandrar iväg från Lunds station mitt under en värmebölja. Mycket mystiskt! Men det är inte det enda suspekta som pågår i staden. Den slemmige tandläkaren Sixten Hedvall agerar också underligt. Varför slänger han i sig en hamburgare på förmiddagen för att sedan gå in i en hälsobutik? Varför köper han en madrass? Varför verkar han så nervös? Har Hedvall som en gång suttit i fängelse funnit tandläkarpraktiken allt för olönsam och därför ännu en gång börjat satsa på en kriminell karriär? Finns det möjligtvis något samband med den förrymde och livsfarliga knarkbrottslingen Benny Lind?

Mårten Sandén förvaltar på ett kärleksfullt sätt en nästan bortglömd och delvis föraktad genre. Barndeckaren hade sin blomstringsperiod mellan ca 1940 och 1980 och inspirerade många av oss i det uppväxande släktet till att inta en nyfiken och spanande attityd till tillvaron. Det räcker med att nämna Tvillingdetektiverna, Sigge Flod, Kalle Blomkvist och Ture Sventon så förstår ni vad jag menar. Sandén är enligt egen utsago påverkad av dessa klassiker. Och det är oundvikligt att göra en jämförelse med Tvillingdetektiverna Klas och Göran. Här finns samma typ av rolig och spänstig dialog, tokroliga skuggningar, kufskurkar och fantastiska miljöer. Tvillingarna Peter och Petra påminner i mycket om Klas och Göran i sin exalterade inställning till detektivarbetets kuriositeter. De fina beskrivningarna av Lund påminner om Ahlruds Vindsele- och Stockholmsskildringar. Personligen uppskattar jag den detaljerade framställningen av Lund, även om en och annan kan tänkas uppleva den som allt för dominerande, nästan som om den hade ett egenvärde. Att likna den vid en turistbroschyr vore dock orättvist, även om tanken någon enstaka gång föresvävar mig. Nåväl, miljöbeskrivningarnas detaljrikedom bidrar till att bygga upp en atmosfär och särskilt roligt är det förstås för oss som har någon vana av att vandra på Lunds gator. Boken knyter precis som Tvillingdetektiverna ibland an till dagens populärkultur, exempelvis genom att nämna rockgruppen Oasis några gånger. Personligen tycker jag det är ganska onödigt att på det sättet göra delar av boken mer tidsbunden än vad karaktärerna och intrigen kräver. Den senare är så där lagomt charmigt genomskinlig. För en vuxen kan den te sig banal, men för den som går på mellanstadiet är den säkert perfekt. Läsaren får här och var ledtrådar som gör att hon kan gissa sambanden innan bokens huvudpersoner upptäcker samma sak. Det är bra!

Arvet förvaltas alltså väl, men författaren har även egna litterära kvaliteter och utvecklar genren med ett visst psykologiskt djup utan att bli påträngande eller politiskt korrekt. Genom att låta tvillingarna vara en pojke och en flicka med vissa personlighetsskillnader är boken inte lika pojkaktig som Tvillingdetektiverna. I Tvillingdetektiverna finns det inga andra syskon som Klas och Göran kan relatera till. Tvillingarna Petrini har dock en stor familj med många syskon, vilket bidrar till andra relationsmönster. Sandén vinnlägger sig även om att försöka ge en bakgrund till en av de mer tvivelaktiga personerna i boken, tandläkare Hedvall, och visar också hur lätt det är att dra förhastade slutsatser. Just Hedvall är klockrent skildrad som en tragisk gestalt. De riktiga skurkarna håller också hög klass. Det man saknar är möjligtvis en "hubertgestalt" som kan utgöra en tydlig kontrast till tvillingarna. Tvillingarnas delvis olika personligheter eller de andra familjemedlemmarna kan inte kompensera "Hubert". Å andra sidan kan ju inte en författare överföra allt från en föregångare utan måste stå på egna ben.

Boken är skriven i jagform (Peter). Vanligtvis har jag svårt för denna form, men här fungerar det riktigt bra eftersom dialogerna är så pass roliga och genom att handlingen hela tiden drivs framåt på ett effektivt sätt.

Mårten Sandén har skrivit en spännande debut som gör att man mer än gärna tar itu med nästa.

Jonny

Tillbaka till Petrinideckarna