Geniet - Mårten Sandén - 2009 - Rabén & Sjögren

 

image011.jpg

Omslag Giorgio Cantú

 

 

Geniet – svensk barndeckare när den är som bäst

Så var det då hög tid att skriva något om den elfte Petrinideckaren Geniet. Jag får förmoda att Mårten Sandéns böcker om tvillingarna Peter och Petra Petrini har nått välförtjänta framgångar eftersom förlaget har låtit Mårten utveckla den till en långserie.

 

Ny spelplan med intressant tema

I Geniet är emellertid spelplanen en annan än dom vi är vana vid. I de tidigare böckerna har handlingen mestadels utspelat sig i Lund med små avstickare till Österlen och Stockholm. Här får vi dock stifta bekantskap med tvillingarnas rötter i den myllrande världsstaden New York; säkert efterlängtat hos många Petrinivänner.

 

Nördig intrig

Risken när en författare hittar ett riktigt intressant tema är att det blir så överväldigande att intrigen får komma lite i andra hand. Mårten Sandén lyckas dock kombinera storstad-rötter temat med en kul lagom nördig intrig.

 

Redan på flygplatsen vaknar Petras sinne för mystifikationer. Och på flygplanet träffar de en ung ”nördig” man som råkar ut för något sällsynt obehagligt. Väl framme i New York inträffar det ena efter det andra som komplicerar tvillingarnas vistelse i storstaden. Och i centrum står den unge mannen från flygplanet och så boken Dear Stranger, skriven av tvillingarnas moster. Men det finns fler mystiska personer som verkar inblandade.

 

Tvillingarnas släkt

Under handlingens gång får vi stifta bekantskap med flera av tvillingarnas släktingar och vänner i New York, vilket är härlig läsning. Syskonens amerikanska rötter visar sig, som så ofta, leda tillbaka till Europa. Deras morfar kommer från en italiensk släkt och mormoderns familj fick i egenskap av judar fly från Paris under andra världskriget.

 

Inte vuxenfritt

I de flesta andra långserier ser man till att det är föräldrafritt i största möjliga grad. I Enid Blytons femböcker får barnen ge sig ut och tälta själva. I Sivar Ahlruds Tvillingdetektiverna så håller sig föräldrarna på behörigt avstånd när pojkarna ger sig ut på spaningar, medan Hubert är faderslös och har en mamma som nästan alltid är på möte eller kafferep. I serien om Tre Deckare har pojkarna ett eget högkvarter i en gömd husvagn. Petrinideckarna däremot har nästan alltid vuxna omkring sig, även på spaningar. Är det måhända släktens sydeuropeiska rötter som återspeglas i en avundsvärd social (och osvensk) sammanhållning? Det bidrar förstås till en realistisk känsla, och i den här boken fungerar det bra. Annars brukar det faktiskt bli mer spännande när de vuxna håller sig borta.

 

Noggrann skildring av New York

Sandén gör det bästa av New York temat i takt med att intrigen utvecklas. Utan att ha varit i staden så kan jag utifrån det lilla jag vet konstatera att Sandén har gjort en grundlig research. Grand Central Terminal kallas för just det, och inte Grand Central Station, som många felaktigt benämner den. The Oyster Bar finns på riktigt och har just sådana viskningsvalv som beskrivs i en suverän scen. Likaså finns spökstationen City Hall på riktigt, och precis som det står i boken kan den bara nås via tunnelbanelinje nr 6 när tåget är ur trafik.

 

Överlag så kopplar Sandén New Yorks parker, tunnelbanestationer och kända byggnader fint till intrigen, även om det känns lite konstruerat ibland. Bokens slutscen i en känd byggnad måste betraktas som en av de mest rysligt magnifika i hela bokserien.

 

Fin Petriniatmosfär

I övrigt har boken den där typiska Petriniatmosfären och en speciell ”på-gränsen-till-tonårshumor” som är ganska trevlig. Ibland kan det bli lite väl mycket dialog för en vuxen läsare. Jag skulle önska att Peter fick breda ut sig lite mer i tankemonologer och berättande.

 

Minnesvärd skurk

En bra Petrinideckare har i regel en minnesvärd skurk. Jag misstänker att författaren hade väldigt roligt när han skapade skurken i Geniet. Jag vill inte avslöja vem det är, men för mig framstår skurkporträttet som ett av de rysligt bästa i hela bokserien. Sandén tycks också ha en viss förkärlek att ge skurkar ett specifikt yrke. Jag nämner inte vilket, men nog har detta yrke figurerat i samband med andra skurkar i serien.

 

Svensk barndeckare som bäst

Geniet är kanske inte den absolut bästa boken i Petriniserien eftersom det ibland kan kännas lite väl konstruerat när intrigen skall sammanvävas med New York, men den nosar på en tätposition. Den som vill lära känna tvillingarnas ursprung lite bättre lär inte bli besviken. Inte heller den som läser bara för spänningens skull. Och skildringen av New York är verkligen imponerande. Ett särskilt omnämnande förtjänar skurken och bokens avslutande geniala scen som når svindlande höjder. Geniet är svensk barndeckare när den är som bäst. Mårten Sandén har ännu en gång lyckats skriva en bok som kan användas både som diskussionsunderlag och som trivsam nöjesläsning.

 

Jonny Nilsson

 

 

 

sanden.jpg

Mårten Sandén har skrivit ännu en fin Petrinideckare – Geniet. (Foto: Christian Saltas)

 

Tillbaka till Petrinideckarna